För öppen politik och en liberal regering (insändare i Åbo Underrättelser 7.4.11)

Till skillnad från det flesta demokratiska länder, har partier i Finland svårt att säga sina prioriteringar inför val. Valprogrammen är luddiga och man säger inte tydligt vilka man prioriterar att regera tillsammans med. Finska väljare har svårt att veta vad de stöder när det ger sitt röst. De gröna vill att den finska politiken ska bli mer öppen och att partierna vågar visa färg.

I Sverige gick man till val med två blocker som hade gjort konkreta regeringsprogram redan före valet. Väljarna kunde jämföra sina alternativ. Båda blockerna sade att man inte tänker lita på stödet från det högerextremistiska Sverigedemokraterna – istället försvarade de mänskliga rättigheter och ett öppet samhälle. Efter valet blev det en borgerlig minoritetsregering, som har sökt det stöd de behöver i olika sakfrågor mestadels från Miljöpartiet och i andra hand från Socialdemokrater.

Inför riksdagsvalet har det diskuterats mycket om Sannfinländarna. I internationella sammanhang frågar journalister ofta av mig varför alla stora partier kan tänka sig regera med ett parti som öppet är emot europeiskt samarbete, den öppna ekonomin och omfattande mänskliga rättigheter. Men här pratas det endast om hur trevlig gubbe de har som partiledare.

Det är inget trevligt med Sannfinländarnas politik. I sitt partiprogram stöder de tydligt homogeniskt kultur, där minoriteter och deras kulturer mer eller mindre ska assimileras. De är emot obligatorisk undervisning i svenska och minoriteternas rätt till modersmål i officiella sammanhang. De har kandidater som gärna kastar flammor i den hätska språkdebatten om svenskan på nätet, något som blev tydligt med Heikki Talas uttalanden under valdebatten på Nordens dag förra veckan.

De säger sig vara kritiska till ”levnadsstandardsflyktingar”, men var finns de? Finlands asylpolitik baserar sig på att alla behandlas med människovärde och att allas mänskliga rättigheter garanteras enligt internationella avtal. Sannfinländarna vill inte att man ska prata om homosexuellas rättigheter och partiordförande är emot kvinnans självbestämmelse i frågan om abort. Deras Finland tittar bakåt, strävar efter något som aldrig varit där och stänger ögonen för de som de ser som annorlunda.

Om man står för ett Finland som är liberalt och tolerant, som lyssnar på den moderna vetenskapen och hittar nya lösningar på miljöproblem, som fortsätter vara en aktiv aktör i den internationella ekonomin och i EU, måste man säga ifrån detta. Vi behöver nya lösningar för framtiden: nya jobb från den gröna ekonomin, service- och kulturbranschen. Ett nytt socialskydd, som gör arbetet meningsfullt och lönsamt för alla. Dessa lösningar och principer kräver att vi har en regering som är både liberal och socialt ansvarstagande.

Därför har de gröna sagt tydligt att vi inte kan tänka oss att regera med Sannfinländarna, för vi tror inte att en konservativ och populistisk politik går att ena med en liberal politik. Svart kan inte målas vitt. Bara för att Sannfinländarna möjligen får drygt 15 procent av rösterna, betyder det inte att andra partier måste börja kompromissa med deras politik. Det är ännu viktigare att stå för det öppna samhället när partiet som utmanar det blir starkare.

Vi gröna har hoppats på att de andra partierna också bekänner färg. Svenska folkpartiet bör tydliggöra vilka de vill helst regera med. De tre traditionellt stora partierna bör också göra det. Annars kan man inte utmana de populistiska krafterna. Man kan inte både säga att man är motkraft till något och sedan säga att visst går det att samarbeta.

Ville Niinistö
Riksdagsledamot, Åbo
Gruppordförande för den gröna riksdagsgruppen