4.6.2015: Liknande steg – oftast i samma riktning

(Julkaistu Åbo Underrättelserissä 4.6.2015)

Jag hade äran att tala om samarbetet mellan Sverige och Finland på Hanaholmens sommarmottagning. Jag förberedde talet med att studera ländernas politiska historia under de senaste fyrtio åren. Under Hanaholmens fyrtio år har det skett många förändringar i våra samhällen och i världen omkring oss. Våra politiker har haft ständigt och nära samarbete, och jag önskar att det ska fortsätta.

I det stora hela har Sverige och Finland hanterat sociala förändringar i takt med varandra. Vi har tagit liknande steg, ibland i olika takt och med olika frågor att lösa, men vi har oftast tagit steg i samma riktning. Medlemskapet i EU, samarbetet i internationella fora, utvecklingen av välfärden, ekonomiska kriser och höjdpunkter. Vi har båda behov av att uppdatera välfärdsstaten och den nordiska modellen.

Det är något märkvärdigt i det sätt som Sverige och Finland hanterar dagens samhälleliga problem på.
Under de senaste 40 åren vi har aldrig haft regeringar i våra länder som flera år i rad inte skulle ha haft syskonpartier med i båda länder. Samtidigt har vi i Finland inte haft en regering på över 30 år utan Svenska folkpartiet, som på många sätt har haft ett nära samförstånd och samarbete med Sverige.

Nu består Juha Sipiläs nya regering av Centern, Sannfinländarna och Samlingspartiet. Det verkar som att vi nu kommer att ha olika regeringsbas i flera år. En regeringsbas som består av olika partier på varsin sida av Östersjön. En stor skillnad finns i hur den ökade politiska populismen har hanterats i Sverige och i Finland.

Det är något nytt i vårt nordiska samarbete, något som båda regeringar ska ta i beaktande. Det är viktigt att våra politiker och regeringar har nära samförstånd och samarbete, oavsett politiska skillnader i regeringsbaserna.
Men vårt samarbete har varit alltid mer än samarbete mellan syskonpartier och politiska gemensamma nämnare. Till exempel Persson och Lipponen hade olika Europalinjer, trots att de representerade samma parti.

Den nuvarande regeringen ser Sveriges ändringar under den föregående svenska regeringen som en sorts modell för arbetsmarknadsförändringar.
Det finns mycket som vi kan bli inspirerade av, men vi behöver vara noggranna med vilka åtgärder vi väljer. Jag anser att vi balanserar ekonomin bäst genom att skapa nya arbetstillfällen. Vi behöver förändra industristrukturen så att den lite mer liknar den svenska.
Vi i Finland är nu alltför beroende av storskalig, traditionell exportindustri. Vi måste koppla ihop högindustriellt kunnande med till exempel design, digitalisering och service.

I jämförelse med Sverige har den nya regeringen i Finland mycket att bevisa gällande sitt internationella ansvar. Sverige har, oavsett regeringsbasen, alltid satsat mycket på det internationella samarbetet: bistånd, globala miljöproblem och globalt ansvar om mänskliga rättigheter.

Vi, De Gröna, anser att Finland ska upp fylla sina förpliktelser att använda minst 0,7 procent av bruttonationalprodukten för biståndsarbete, vilket man gemensamt kommit överens om i FN. Men nu kommer Finland att sänka biståndets andel av BNP från toppen på 0,6 procent av BNP år 2014 till 0,35 procent av BNP redan 2016. Det är svårt att göra en sådan ändring utan att våra internationella förpliktelser skadas.

När det handlar om mänskliga rättigheter, minoriteter och vårt ansvar om global solidaritet har regeringen också valt ett synsätt som inte liknar de svenska. Det är känt att Sverige har hjälpt mycket i Syriens humanitära kris, där 4 miljoner människor har flytt utomlands – mer än någonsin efter andra världskriget. Vi i Finland tar emot endast 0,6 procent av flyktingarna som når Europa.
Krisen på Medelhavet blir bara värre. Det betyder att också vi i Finland måste ta mer ansvar – men i stället har Sipiläs regering tagit ett synnerligen kallt synsätt på flykting- och biståndspolitiken. Kvotflyktingarnas antal förblir det samma (1 050) men samtidigt höjs hindren för humanitär invandring och familjåterförening.

Ylös